http://dexe.nu

Kommer skriva om nätaktivism, politik och annat som faller på. Tack för alla 24 000 besök som har gjort på den här bloggen! Jag har kanske inte varit den mest frekventa bloggaren, men jag hoppas att ni uppskattat det jag skrivit.

Det finns flera anledningar till mitt beslut, och här tänkte jag redovisa dem, så att jag kanske kan medverka till en förändring, trots att jag inte själv kommer att verka för dess implementering. I stora drag är anledningarna retoriken och organisationen. Somliga saker jag tar upp här kanske kommer göra människor arga, men ibland måste man lyssna på åsikter som frångår den egna världsbilden (och det kommer jag återkomma till). Let’s go.

Retoriken

PP är en väldigt reaktiv rörelse. Partiet startades som en reaktion på hur fildelningsfrågan utvecklats. Man fick sin första stora boost i medlemsantalet som en reaktion på razzian mot The Pirate Bay. Sen kom FRA-lagen & IPRED. Och förra våren exploderade medlemsantalet när TPB fälldes i tingsrätten. Nu verkar dock inte chockfaktorn finnas kvar längre. Sen domen i tingsrätten kom har PP tappat 60 medlemmar, sen 1 oktober är det närmare 300.

En anledning, både till att jag lämnar och till att andra inte förnyar sina medlemskap, är att Piratpartiet fortfarande använder den reaktionära retoriken och på så vis ter sig oerhört barnsliga. Att till SVT skriva en debatt artikel om att man inte tycker om en potentiell partiledare för Socialdemokraterna är sandlåderetorik.

Men det är faktiskt inte bara Rick som är dålig retoriker i detta partiet. Det finns väldigt många som, när de försöker föra fram partiets åsikter till andra kontakter, skriver konspiratoriskt, inte läser på, gör felaktiga antaganden och så vidare. Ett av de bästa exemplen på felaktiga antaganden, bristen på kunskap och konspirationsteorierna är ett statusmeddelande på facebook som vandrade runt häromdagen.

”Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Det räcker med att läsa denna bloggpost för att förstå varför allt i ovanstående citat är felaktigt. Och felaktigheterna i analysen av domen och rättsväsendet slutar inte där. Rick, och därmed Piratpartiet, påstår att eftersom att partiet har 45 systerpartier och diskuterar upphovsrätt dagligen så vet man mer om upphovsrätten än vad svenska domare vet. Rick lyfter själv upp nyckeln till varför hovrätten har helt rätt i sin bedömning: ”betänk att hovrätten bara känner till svensk upphovsrätt (och inte heller har haft anledning att känna till något annat)”. Ja Rick, de dömer efter svensk lagstiftning. Inte tjeckisk, inte amerikansk och inte brittisk. Svensk, och de ska inte döma efter något annat heller, oavsett hur fel man kan tycka att upphovsrätten är på ett filosofiskt plan.

Vad Piratpartiet och pirater måste göra är att faktiskt utarbeta konkreta visioner och förslag på hur man kan förändra systemet (utan att skriva in att man ska lägga ned FRA, det kommer inte öka viljan att lyssna på PP) som är positiva, som tar i beaktande all den problematik och kritik man möter dagligen. Att slänga upp affischer med ”Vi bygger kunskapssamhället” utan att ha  några konkreta förslag är inte trovärdigt. Man måste sluta kalla musiker för onda, man måste sluta skrika sig blå när en jorunalist inte håller med. Världen kretsar inte kring Piratpartiets frågor, och de kommer inte göra det mer för att ni skriker högre.

Organisationen.

Piratpartiet berömmer sig allt som oftast för vilken bra organisation man har, hur trepiratsregeln gör att alla medlemmar kan starta vilka initiativ de vill och hur ledningen inte behöver lägga sig i allt. Ung Pirat å sin sida stoltserar över en stor administrativ organisation där med många självständiga föreningar. Men inför valet var det väldigt få av de lokala organisationerna som gjorde något, och i Ung Pirat sker det ingen politisk aktivitet alls som syns utåt.

Den viktigaste poängen med organisationen är dock ledarskapet. Det påpekades för ett långt tag sen att Rick lider av founders syndrome. Han vill inte släppa sin älskling, men vet inte längre hur han ska sköta partiet på bästa sätt. Efter valet var en av insikterna troligtvis att det fanns för lite information från ledningen till medlemmarna, så då skickar ledningen, eller Rick, ut en video i varje medlemsbrev där ledaren talar till sina medlemmar. Sittande i en fåtölj med ett glas whiskey i handen och talar förtroligt till kameran. Kanske nördens idealbild av hur en ledare ska se ut, men inte på något sätt funktionellt. Av någon anledning verkar dock dessa videor vara borttagna, och det är ju en tröst.

Jag hoppas att medlemsmötet i vår får igenom de nya stadgarna och att man kan välja en ny partiledare. Men i ärlighetens namn har jag tappat tron på att Piratpartiet kan göra någon skillnad i Sverige. På samma sätt som jag tror att Liberaldemokraterna kommer att göra att ingen vill ta i sex- och drogfrågor med tång, så kan ingen diskutera upphovsrätten allvarligt så länge Piratpartiet inte håller sansad ton och försöker tala samma språk som alla andra.

________________

Jag har varit med sen 2008. Jag har varit oerhört aktiv och jag tror att många av de aktiva medlemmarna i Piratpartiet, och däromkring, vet vem jag är. Jag har startat och lett Piratstudenterna i Lund sen januari 2009, jag har jobbat som tillförordnad mediaansvarig för partiet och skrivit flertalet pressmeddelande under våren och sommaren 2010. Jag har hjälpt till att hantera interna skandaler och jag har åkt runt och talat för Piratpartiets räkning. Men nu stänger jag alltså ner mitt medlemskap, för jag har tröttnat på en organisation som inte kan föra fram sina idéer på ett genomtänkt sätt, som inte har ett fungerande ledarskap, och som resten av det politiska sverige ser ner på.

Detta innebär dock inte att jag kommer sluta vara intresserad av, och jobba med, integritet, upphovsrätt och kultur, jag kommer bara vända mig till en annan arena.

Tack för mig.

Foto av Makthavare.se

——————————————————————————————-
I ett försök att kompensera att jag som Brysselbo inte kan delta i valkampanjsaktiviteterna på plats i Sverige så driver jag fram till valet en gästbloggsturné hos olika piratpartister.

Jag skrev igår om hur jag upplevde valrörelsen förra året. Idag tänkte jag skriva lite om valrörelsen 2006. Då var partiet ungt och okänt, och det valmaterial vi hade var till stor del utskrivet i svartvitt på skrivaren hemma. Endast i själva valspurten lyckades vi organisera oss och skrapa ihop medel nog för att trycka upp flygblad i färg, även om en del tryck i svartvitt kommit lite tidigare. Det profilmaterial vi hade var inte i närheten så proffsigt som det vi har idag (och det mesta såldes ur bagageluckan på min bil) och lila hade ännu inte hunnit bli vår partifärg.

Men även om våra förutsättningar helt klart var betydligt sämre än idag (lägg till ovanstående att de flesta aldrig hade hört talas om oss) så fanns exakt samma brinnande engagemang för partiets frågor då som nu. Och målet då var precis som nu en vågmästarroll i riksdagen. Nu visade sig nio månader inte vara långt på när tillräckligt mycket startsträcka för att bära oss hela vägen dit, och olycksfåglarna menade att partiet skulle rasa ihop efter valresultatet. Men även om ganska många tog en paus från sitt engagemang några månader efter valet och en och annan föll bort helt och hållet så återhämtade sig partiet, lärde sig hur man driver en effektiv valkampanj och siktade in sig på valen 2009 och 2010. Nu står vi här med lärdommar från både valnederlaget 2006 och vår framgångssaga förra året och har alla förutsätttningarna för att göra en stark slutspurt i årets valrörelse.

Min egen erfarenhet från valrörelsen 2006 kretsade nästan helt kring valsedelsdistribution. Även om lösningarna då var lite mer ad hoc så skulle jag vilja säga att just distribueringen av alla de där eländiga valsedlarna kors och tvärs över landet faktiskt alltid varit en av partiets starka sidor. Visst blir det en väldig massa slit, och visst strular det till sig med aktivister som inte levererar vad de tagit på sig. Men likväl kommer valsedlarna fram i en omfattning som inget annat parti (som inte får sina valsedlar distribuerade åt sig) ens kan drömma om att kopiera.

Jag hade flyttat från Lund till Uppsala under sommaren 2006 och därmed fått lämna över valkretsledaransvaret jag haft i Lund till min vice. Då Uppsala redan hade en välfungerande valkretsledning hoppade jag in som partiorganisatör i ledningen och fick som roll att försöka hjälpa aktiva i områden där vår täckning var svag att ändå komma på lösningar för att få ut valsedlar till alla förtidsröstningslokalerna. Det innebar oftast att jag kollade upp om det fanns aktiva i grannkommunen som kunde hjälpa till (en regel jag tidigt upptäckte var att den mest avlägsna förtidsröstningslokalen i en kommun nästan alltid ligger närmare en större tätort i grannkommunen än i den egna). Fanns det inte det fick man försöka hitta någon annan lösning. Ibland innebar det att uppmuntra den enda aktiva i en kommun att ringa alla andra medlemmar för att hitta någon som kunde hjälpa till, ibland innebar det att ordna fram telefonnummer till förtidsröstningslokalerna och helt enkelt kolla om det gick att skicka valsedlarna dit med post istället för att någon skulle leverera dem på plats (en metod som ofta fungerade i de förtidsröstningslokaler som var små butiker, men sällan annars).

På själva valdagen var jag uppskriven att dela ut valsedlar till alla vallokaler i småorterna i utkanten av Tierps kommun norr om Uppsala. Eftersom jag hade bil (och bokade upp mig på vallokalerna väldigt sent) hade det blivit min lott. Så efter att ha jobbat hela natten satte jag mig i bilen på morgonkvisten, tog fram min utskriva karta och körde iväg på en tur som skulle ta mig fram till lunch innan alla valsedlar låg där de skulle.

Som jag nämde tidigare var det inte alltför många som kände till Piratpartiet i valet 2006. Så det var en hel del höjda ögonbryn när jag klev ur min bil vid vallokalerna och med en glad min klev in och levererade en hög Piratpartietvalsedlar. Valförrättarna stirrade misstänksamt på mig, och de lokala representanterna från de stora partierna (oftast sossarna och centern, men ibland fler) såg än mer misstänksamma ut. Men valsedlarna fick ligga där. Och jag kunde åka vidare mot nästa lokal. Väl åter i Uppsala kraschade jag i säng och kom inte upp igen förrän det var dags att ta sig iväg till valvakan.

Visst blev jag besviken när det sedan på kvällen visade sig att vi inte nått i närheten av så långt som vi hade hoppats. Men aldrig för en sekund att jag tyckte att jag kastat bort någon tid. Allt slit vi gjorde 2006 lade grunden för våra framgångar i EU-valet förra året, och för våra chanser att lyckas i år. Samtidigt min kunskap om svensk geografi fick sig en välbehövd uppfräschning.

Nu är hundrals aktiva runtom i landet i färd med att se till våra valsedlar kommer ut till alla vallokalerna även i år. Och jag är övertygad om att belöningen för det arbetet inte enbart kommer vara ett minne för livet och lite geografikunskaper. Belöningen kommer vara ett riksdagsinträde, och de första steget mot en politik som leder mot ett öppet kunskapssamhälle.

Imorgon fortsätter mitt gästbloggande på Anna Trobergs blogg, håll utkik efter mig där!

- Mattias Bjärnemalm

.

Men det som piraterna tycker är relevant när det gäller Annie kom inte upp under den ordinarie intervjun. FRA-kramandet. Så jag tog upp det när publiken (den obefintliga) fick chansen att ställa frågor.

”Centerpartiet ser ju sig som ett liberalt parti. Hur motiverar du det fortsatta försvaret för FRA-lagen och IPRED utifrån det?”

Det var inte precis något nytt som kom fram. Annie försvarade FRA-lagen med att man utifrån en liberal ståndpunkt måste kräva ett försvar, en effektiv signalspaning och så vidare. Hon ansåg, som liberal, att man måste göra avvägningar mellan friheten och tryggheten för att kunna skapa en samhälle där individer kan förverkliga sig själva utan att bli sönderbombade av terrorister på kuppen (typ). Hon påpekade att det kommer en utredning om lagen i höst, lägligt nog efter valet, så att inget påverkar utgången. När det gällde IPRED var hon ännu vagare och fastnade i resonemang kring att man har försökt skydda den personliga integriteten.

Det förvånar kanske ingen att jag vill underkänna Annies åsikter i frågorna. Låt mig börja med FRA-lagen.

Annie lade stor vikt vid att poängtera för publiken att de lyckades få igenom en domstolspröving för varje enskilt signalspaningsärende. Men en sådan domstol måste agera under sekretess eftersom att signalspaning ofta hanterar frågor om ”rikets säkerhet”. Så även om jag litar mer på en domstol än på tjänstemän så vill jag ha insyn i rättsväsendet för att kunna kontrollera att allt går rätt till, så är inte fallet med FRA-domstolen. Vidare så har man från regeringens håll gång på gång försvarat FRA-lagen genom att peka på att man måste skydda de svenska soldaterna i Afghanistan. Populism! Det finns ingenting med signalspaning i kabel som går mellan Sverige och annat land som kommer skydda våra svenska soldater mot terroristangrepp. Det finns ingen afghansk terrorist som kommer ringa eller maila till Sverige för att få upplysningar om vad som händer i Afghanistan. Det finns mer att angripa och man kan läsa om det här. När det gäller IPRED så kan inte en liberal hävda att man agerar korrekt när man ger privata bolag större befogenheter än poliser.

Gah, detta är så urbota dumt att jag blir arg. Snälla Annie, ta ditt förnuft till fånga, försök riva upp FRA-lagen och IPRED. Annars finns det ett parti som definitivt kommer att göra det. Ett parti som inte kommer fortsätta häxjakten.

Först och främst, Piratpartiet har inte samma plats i debatten som vi hade för ett år sen, inte ens våra frågor är lika relevanta i år som de har varit tidigare. Det som debatterats flitigast under veckan utanför själva Almedalsparken har varit handikapp/funktionshindersfrågor och välfärdsfrågor. Det har varit svårt att få upp vårt på agendan över huvud taget, men vi har onekligen gjort vårt bästa.

Vi har varit på polisseminarier, säkerhetsseminarier, varenda IT-seminarium du kan tänka dig, utbildningsseminarium, upphovsrättsseminarium, integritetsseminarium och en hel massa debatter. Piraterna har synts över allt där våra åsikter och inputs kan ha relevans, det kan flera ickepirater jag talat med bekräfta.

Och det är där vi ska vara. Visst att det vore bättre om alla partiledare talat integritet och upphovsrätt i sina tal från stora scenen och att det hade varit de heta frågorna i dalen i övrigt, men vi har verkligen gjort det bästa vi kunnat. Vi har varit en irriterande nagel i ögat på de etablerade partierna. Hos sossen som upprört försökte framhäva SSU när Ung Pirat diskuterade mobbning. Hos panelen som debatterade upphovsrätt för kulturskaparna. Hos Beatrice Ask och Thomas Bodström när de käbblade om polisens organisation efter valet. Med 2 månader kvar till valet är det också där vi borde vara. För kan vi få dem att råka ta upp frågan i debatten, kan vi irritera dem nog att göra ett uttalande, då är helt plötsligt Piratpartiet i media igen. Då kan vi använda den korta startsträcka vi trots allt har.

Piratpartiet – Sveriges mest irriterande parti.

Hur som haver. Kulturskaparna höll igår ett Open Space där vi skulle tala om hur upphovsrätten på olika områden (bild, film, ton, skrift och producent) ser ut och vad det finns för problem i respektive område. De olika borden var redan fullsatta när jag kom dit och jag såg att deltagarna varierade från pirater i skräniga lila skjortor, kulturskapare i vitt, antipirater klädda i svart (underligt det där, kontrasten mellan vit och svart) och civila klädda lite hur som. Längst fram fanns Operaimprovisatörerna, som agerade pausunderhållning.

Jag satte mig vid bordet som diskuterade hur upphovsrätten ser ut och kan utvecklas för upphovsmän. Med på bordet var bland annat Stefan Flod från Ung Pirat, Alfons Karabuda från Kulturskaparna, Eva Modin vice VD på STIM, Martin Q Larsson från Kulturskaparna och några till. Vi kom fram till en hel del intressant.

En diskussion handlade om man skulle kunna dels stoppa fildelning, dels se till att användare kan betala för kultur på nya sätt.  Någon drog fram exemplet bredbandsskatt, vilket jag och Stefan reagerade tämligen häftigt åt och direkt började förklara alla tekniska omöjligheter som hör bredbandsskatten till. Man kan inte distribuera pengarna rätt eftersom att det kräver total övervakning av alla överföringar på nätet. Man kan inte använda STIMs beräkningsmodeller eftersom att man inte vet vad som laddas ner och vad som sedan spelas. Och så vidare. Diskussionen gick vidare till att då diskutera Spotifys modell och de flesta såg mer positivt på detta. En idé som kom upp där var att en frivillig (avtalsbaserad) bredbandsavgift som betalas om man vill kunna ladda ner gratis kan hanteras genom att man genom avtalet får ladda ner en scrobbler som kopplas till din musikspelare på datorn eller telefonen. Visst, det löser inte problemet med nedladdning i övrigt, men det är ett bra exempel på en privat avtalsbaserad lösning.

Jag hoppas att vi ska kunna ha en fortsatt dialog med Kulturskaparna så att vi tillsammans kan komma fram till vettiga lösningar.

Kring mobbingen diskuterades framför allt att vuxna bör lyssna mer på ungdomar och att de bör ”ta reda på vad ungdomar gör på nätet”. Representanterna för C och S var ganska snabbt i luven på varandra och försökte dra billiga politiska poäng. Då gjorde Ung Pirat entré!

Vår första fråga var ganska enkel; ”Om ni nu vill ta reda på vad ungdomarna gör på nätet, varför frågar ni inte dem?” Jag fortsatte påpeka att organsationer som BRIS och kommuner o.s.v borde kontakta de organisationer som faktiskt består av ungdomar som sysslar med nätet på daglig basis. Jag nämnde självklart UP som exempel, varpå S gick i taket och försökte stamma fram att SSU också var ungdomar på nätet. Efter vårt inlägg hänvisade nästan alla talare till  piraterna eller till ”er ungdomar” när de hade sina anföranden. Vi fick även väldigt bra support av Sveriges Elevråd som verkade ha väldigt vettiga åsikter i sammanhanget.

Nästa fråga kom från Tess Lindholm, i en diskussion som handlade om mobbing i skolan, och lärarnas roll och ansvar, så frågade hon helt sonika ”Men om nu ungdomarna finns i skolan, varför inte fråga dem direkt om man inte vet hur man ska lösa problemen på nätet?”. Den var lik föregående fråga, men hade ett djup som gjorde att salen blev tyst en kort stund – eftertänksamhet. Varför har lärare och pedagoger inte vänt sig till eleverna på skolan om hur man ska lösa problem med mobbning på nätet? Det borde vara en självklarhet att vända sig till dem som är problemet närmast, när man ska hitta en lösning som passar just dem.

Den sista frågan kom från Sandra Grosse, och var ställd till kommunikationskonsulten Johnny ; ”Bör man skilja på nätmobbing och traditionell mobbing” . Svaret blev, som vi ville, ett absolut självklart ”Nej”. Det blev lite av en chockvåg genom publiken som tidigare hade varit lite osäkra på hur avskiljningen borde göras.

Här finns en jättepotential för Ung Pirat att ta plats i debatten, och jag hoppas innerligt att vi kommer att ta den platsen. Det finns få som kan så mycket om hur ungdomar agerar på nätet och vilka kontaktytor som finns, det är vi som kan tekniken, det är vi som är de unga. Självklart är det vi som bör svara på frågorna man så gärna vill ha svar på.

I vanliga fall skulle man ha transporterat åbäket med bil, det är liksom ganska logiskt eftersom att den fyrkantiga modulen är placerad i en lika fyrkantig papplåda. Man hade ju velat att Piratfabriken använt sig av IKEAs underbara ”fyrkantiga paket” i en lite mer genomtänkt version, men så är icke fallet, och jag är inte kapabel att demontera den.

Hur som helst, jag fick reda på i lördags kväll att vi skulle ta med oss manicken upp till Visby eftersom att vissa tydligen hade glömt den i Lund. Lotten föll på Patrik Sikevux Greco men hans hantering av ärendet stannade vid att jag tog hand om den. Först skulle vi åka tåg, fine. Inga problem, Rep-rapen fick en egen plats och resulterade i många lite underliga blickar, som vanligt. Sen skulle vi åka buss, fine. Inga problem, in i bagageutrymmet och och se till att inga väskor staplades ovanpå den. Riktiga prövningen visste vi redan från början att den skulle ske på båten, även om vi inte trodde att problemen skulle bli särskilt stora, kanske behöva prata med lite extra personal eller så.

Väl framme ser vi att begränsningarna på handbagage in på båten var 25 kg och 40 gånger 50 cm stora bagage. Uhm, ja, Rep-rapen är visserligen en lättviktare men den är större än 40 gånger 50. ”Kontakta personalen”. Personalen säger -”Prata med hon där borta i brunt hår, eller så kan ni sätta ner den där nere på transportbandet”. Jag ville inte gärna sätta den på transportbandet eftersom det ledde ner i ett stort svart hål. Rep-rapen är ömtålig.

Hon där borta i brunt hår säger – ”Nej, det där går inte, ni får i så fall  ta en senare bå.” ”Va!? En senare båt för att jag vill ta med mig en låda ombord?” ”Ja, den är för stor…” ”Uhmm, ok, vad behöver jag göra för att kunna åka med den här båten då?” ”Ja, då får du väl gå ner och sätta den på bagagevagnen i alla fall”. Sagt och gjort, eftersom jag inte hade någon lust att vänta till nästa båt (går 3 om dagen från Oskarshamn) så gick jag ner till killarna som lastade av transportbandet, bad dem snällt att ta hand om vår manick.

Men

Väl på färjan, strax före vi ankommer till Visby, så går jag till informationsdisken och frågar om jag kan få gå ner på bildäck och hämta min fina låda så att den inte läggs på rullbandet och därmed förstörs. ”Nej, det får du inte, man kan inte bara gå ner där och rota” ”Nehej, men jag fick ju lägga på den på vagnen själv  i Oskarshamn?” ”Nej, men det måste du väl förstå, det är ju sån här terroristlagstiftning som gäller (mumlar något direktiv), det kan ju finnas bomber!”

Här blev jag ganska paff. Inte nog med att det fanns nära på noll säkerhet i incheckningen, alla väskor skulle kunna innehålla bomber. Dessutom innehöll båten åtskilliga hundra bilar som skulle kunna generera avsevärt mycket större sprängkraft om man hade velat sänka en Gotlandsfärja. Det var för mig en sån absurd tanke. Hade jag nyss blivit räddad från att bli sprängd i luften, eller är det så att jag blev anklagad för att vara en terrorist som ville dämma upp Visbys hamnintag med en gigantisk färja? Det enda jag fick ur mig var ”Uhm, ok, men skulle ni kunna ringa ankomsten och säga att paketet är ömtåligt?” ” Ja, visst”.

Är terrorhotet mot Sverige verkligen så stort, eller handlar det helt enkelt om en häxjakt som förblindat vanliga medborgare?

Ett av mina absoluta favoritband heter Bloc Party. En av deras klart bästa låtar är Hunting for Witches från albumet Weekend in the City. Igår slog det mig vad låten faktiskt handlar om. Övervakningshysteri.

I’m sitting on the roof of my house
With a shotgun and a six-pack of beer
The newscaster say’s ”the enemy is among us!”
As bombs explode on the 30 bus
Kill that middle class indecision
Now is not the time for liberal thought

So I go hunting for witches
Heads are going to roll
So I go hunting for

Jag skulle inte säga att det bara är medias fel att vi idag är maniskt rädda för terrorister, kollektivt. Nej, det är lika mycket, om inte mer, politikernas fel. De har svarat på mediernas rubriker, svarat på några ängsliga utrop och bestämt sig för att nu ska vi banne mig se till att våra medborgare blir trygga. Och med mer trygghet får vi mer rädsla för det som vi ännu inte är skyddade mot. Den onda övervakningsspiralen har inletts. ”Now is not the time for liberal thoughts” är vad politikerna verkar mena, jag skulle påstå att motsatsen är det som gäller. Beslutsfattare måste börja fundera över om det verkligen är rätt väg att gå.

Samma resonemang kan användas när det gäller fildelningsmotståndet. Jag vill inte använda ordet ”propaganda” men gör det i alla fall. Propaganda från skivbolag, intresseorganisationer med mera har lyckats påverka politikerna och media i så pass stor utsträckning att man är villig att låta huvud rulla för att stoppa detta ondskefulla fenomen. Häxjakt är ett begrepp som används när en jakt saknar proportion, relevans eller logik. Häxjakterna under medeltiden ledde till ungefär 30 000 utförda straff, hur många ska vi behöva utstå denna gång?

1990′s, optimistic as a teen
But now its terror, airplanes crash into towers
The Daily mail say’s ”the enemy is among us!”
”Taking our women and taking our jobs”
All reasonable thought is being drowned out
By the non-stop baying, baying for blood

So I go hunting for witches
Heads are going to roll
So I go hunting for

Allt logiskt tänkande verkar vara som bortfluget när man diskuterar antiterror och antifildelning. Man vill ha blod, mycket blod. Men det finns nästan ingen legitim blodsutgjutelse som går att försvara i sammanhanget, oavsett om den är faktisk eller symbolisk. Det finns vissa som är värre än andra när det kommer till att skrika efter häxbål.  Sådana människor som tjurnackat vägrar inse att de får så mycket större spridning genom det digitala mediet än de någonsin hade fått förr, mycket större spridning än om de hade behövt ha kontroll över allt de gjort. Andreas Ekström till exempel (”Tommast av ord” var förresten en väldigt lämplig titel på Ekströms text).

Piratpartiets problem är att få människor att inse vad som händer i samhället, att få människor att intressera sig för beslutsfattarnas tankegångar. Att väcka den tysta medelklassens obeslutssamhet.

I was an ordinary man, with ordinary desire
I watched TV it informed me
I was an ordinary man with ordinary desire
There must be accountability
Disparate and misinformed
Fear will keep us all in place

Intressant?