Piratpartiet och Lissabon

Posted on 2009/12/14

8


Jag var inbjuden att tala om Lissabonfördraget och dess relation till Stockholmsprogrammet på God Jul önskar Storebror som anordnas i Göteborg nu i veckan.  Min tanke med föredraget var att lista de större förändringar som Lissabonfördraget innebär, och där lägga fokus på de frågor som kan tänkas vara intressanta ur ett Piratperspektiv. Detta sattes sedan i perspektiv när jag och Annika Beijbom från Folkpartiet diskuterade hur implementeringen av Stockholmsprogrammet påverkas av att Lissabonfördraget gick igenom.  Jag tänkte ta upp några av de viktigare punkterna nu, om ni vill se hela dragningen finns den här. Gröna är positiva, röda är negativa och blå är båda eller neutrala.

  • EU måste följa EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Tidigare har EU inte varit en juridisk person, man har alltså inte kunna ingå avtal. Genom Lissabonfördraget är detta alltså möjligt! Det innebär att EU som organisation ska kunna skriva på Europeiska Konventionen om de Mänskliga Rättigheterna (EKMR). Men genom fördraget institutionaliseras också EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (som inte är helt samma som EKMR) och blir en del av unionen, tillsammans med de två andra dokumenten, TEU och TFEU, som utgör de ändringar vi kallar ”Lissabon”. Det innebär också att EU inte får bryta mot t.ex. Artikel 7 i EU-stadgan som säger att: ”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer
  • EU-Parlamentet för större ”makt”. Tidigare har EU-Parlamentet varit väldigt begränsade i sitt maktutövande jämfört med ministerrådet. I och med Lissabonfördraget får nu EU-Parlamentet ta del av all den lagstiftning som ska föras igenom unionen. Man får dock fortfarande inte göra mycket mer än att säga ”Nej!” till fördrag och lagar man anser är dåliga.
  • Mer transparens och medborgarinitiativ. Ministerrådet måste nu ha öppna förhandlingar för att medborgarna ska få ökad insyn i vad unionen gör. Medborgarna kan nu också enligt fördraget påverka kommissionens dagordning. Genom att samla 1 miljon underskrifter från ett ”betydande antal” medlemsstater ”får [man] ta intiativ till att uppmana Europeiska kommissionen att, inom ramen för sina befogenheter, lägga fram ett lämpligt förslag i frågor där dessa medborgare anser att det krävs en unionsrättsakt för att tillämpa fördragen” (min fetstil för att poängtera svagheter).
  • Snabbare beslut i ministerrådet. Somliga beslut som tidigare tagits med enhällighet kan nu tas med kvalificerad majoritet istället om ministerrådet väljer att införa det röstningsförfarandet i området. Detta gäller främst ny lagstiftning i det som tidigare var pelare 2 och 3  där bland annat säkerhetsfrågor ingår. Det möjliggör för en majoritet av länderna (55% av ledamöterna som representerar minst 65% av unionens befolkning) att konsekvent köra över en minoritet. Visst säger du, så funkar en demokrati. Jo, men här pratar vi om suveräna stater.

Detta är alltså det som jag anser är viktigt som går att direkt utläsa ur fördraget. Spekulationer om demokratiskt underskott och liknande är relevant, men av förklarliga skäl är det inte något man poängterar i själva fördraget. Jag har fortfarande inte läst allt, och det jag hittills läst finns i en konsoliderad version vilket innebär att jag inte har de fullständiga utsvävningarna utan bara själva fördragstexten. I andra versioner finns mer ingående förklaringar av mer kompetenta människor.

Vi hade som sagt en diskussion senare om hur Stockholmsprogrammet kan tänkas påverkas av Lissabonfördragets införande. 10-11 December ska man ha klubbat igenom det slutgiltiga programmet med hittills har inga dokument läckt vilket innebär att vi inte vet hur den slutgiltiga texten ser ut. Det bästa vi har att gå på är tidigare versioner som går att hitta här, bland annat en från 30 November.

De huvudsakliga beröringsområdena jag ser är  dels det positiva i att EU nu är bundet av EKMR och därmed inte får lov att bryta mot grundläggande fri- och rättigheter utan att möta juridiska konsekvenser. Man kan alltså ställa unionen ansvarig om man finner att lagstiftningen de inför går emot EKMR. Den negativa kopplingen mellan Stockholmsprogrammet och Lissabonfördraget är att man ökar möjligheten för supranationella (överstatliga) beslut i det som tidigare var pelare 2 och 3. Det innebär som sagt att medlemsstater inte längre kan lägga veto mot lagstiftning som man inte vill eller kan införa. Denna ”harmoniseringsprocess” är nog den största risken, det finns helt enkelt länder som riskerar att bli konsekvent överkörda.

Imorgon blir det mer om möten AFK och värdet i dessa. Bilden är för övrigt Stockholmsprogrammets officiella bild, en vuxen människa som leder ett barn på vägen, opassande i dagens debatt måste jag erkänna. Intressant?

Uppdatering: Då mitt huvud är rörigt behövde det rättas till lite detaljer som ses nedan.